Nedan följer en dikt utav Johan Ludvig Runeberg som jag blev introducerad till under en
föreläsning. Av någon anledning känner jag att den säger mig något som jag ännu inte
lyckats förena inom mig själv.

Allena var jag,
Han kom allena;
Förbi min bana
Hans bana ledde,
Han dröjde icke,
Men tänkte dröja,
Han talte icke,
Men ögat talte.

Du obekante,
Du välbekante!
En dag försvinner,
Ett år förflyter,
Det ena minnet
Det andra jagar;
Den korta stunden
Blef hos mig evigt,
Den bittra stunden,
Den ljufva stunden.

Imorgon kommer vara en lång dag full med tankar, känslor, beslut och
konsekvenser. Den här låten får avsluta detta inlägg, delar av texten känns
väldigt applicerbar just idag.