Det finns så mycket fint och vackert här i livet och det som jag ser som mitt liv är byggt av minnen och stunder som skett. Bra som dåliga. Jag har haft den otroliga turen att jag har växt upp med djur, på olika sätt. Att ha djur i sitt liv är, enligt mig, något av det finaste man får vara med om under en livstid, om det så bara är för en kort tid. För min del är det mycket tack vare djuren jag lärt känna hittills i livet som jag har hittat min inre styrka.

Djur är underbara och man älskar dem gränslöst, och tyvärr så måste man förr eller senare skiljas åt. Det kan vara på grund av döden eller för att man inte längre har möjlighet att ha kvar sin fina vän i sitt liv, oavsett så gör det lika ont.

Missförstå mig inte nu. Jag skulle aldrig välja bort ett djur, eller ångra att jag spenderat tid i mitt liv med ett djur, bara för att jag vet att oundviklig sorg väntar. Det är värt det alla gånger om! Det betyder dock inte att det inte gör lika ont i slutet, det gör fruktansvärt ont och ibland saknar man sin vän oerhört mycket. För min del har jag haft privilegiet att få katter, hundar och hästar som delar av min familj i olika tider i mitt liv. Några av de fina vännerna finns tyvärr inte längre idag, en del av dem är jag separerad från av andra skäl. Det finns vissa dagar då jag saknar dem allihop mer än andra, och idag är en sådan dag.

Varje djur jag fått chansen att lära känna närmre har alla en plats i mitt hjärta och jag är lyckligt lottad som ändå, på olika grunder, fått spendera mycket tid med flera fina djur. Just nu saknar jag min senaste vän väldigt mycket, Teitur. Det som känns bra i just detta fallet är att anledningen till att vi skiljdes åt inte är döden, nej i detta fall var det bästa för alla inblandade att han fick komma till ett nytt hem där han kunde få den tid och uppmärksamhet som han förtjänar.

Jag vet att han har det bra där han är och jag vet att vi kommer att se varandra igen, trots det skär det i hjärtat när jag tänker på honom och väldigt ofta saknar jag att kunna åka ut till stallet och bara få vara med den som de senaste åren varit en stadig klippa i mitt liv. Han är (och detta vet jag att alla säger om sina djur, för det är SANT) en enormt bra lyssnare, han förstod för det mesta hur jag kände mig och allt som oftast tog han hänsyn till det. Vi tog hänsyn till varandras känslor och åsikter om saker och vi hade en ömsesidig respekt som lät oss skapa en väldigt djup relation. Det är den där kontakten jag saknar allra mest, att kunna titta honom i ögonen och veta att vi har vårt sätt att kommunicera som många andra aldrig kommer kunna vara del av. Vi har våran värld, en värld där det är helt okej att bara stå i varandras närhet i tystnad och ta in varandras dofter och gosa med varandra efter att ha jobbat tillsammans på olika sätt som vi båda är nöjda med. En värld där inga tankar, åsikter eller känslor döms av den andra och det är helt okej att inte vara på topp. En värld där den andra parten i helheten är den enda man vill vara med just då, som är den enda som på bästa sätt kan ge det stöd man behöver just i denna stund.

Teitur var den andra halvan av mig de senaste åren och vi hade både väldigt bra och väldigt dåliga perioder tillsammans. Vi var sällan överens om allt och vi har tagit oss igenom skador och jobbiga humör tillsammans, men endast för att komma ut starkare på andra sidan. Vi har också tagit oss igenom stunder av total lycka och stunder då vi arbetat ihop som en, inte två. Det är stunder som dem som gör allt värt, som skapar den där djupa, underliggande kontakten som ingen annan kan förstå.

Jag saknar dig så det gör ont, men jag är så underbart lycklig att få ha haft dig i mitt liv - du underbara, fyrbenta, röda springare!